annons
Hem » Nyheter » Säkrad för äventyr

Säkrad för äventyr

Jag var med om något farligt härförleden. Något ovanligt. Distanserna i bakhjulet på min trettiofem år gamla hoj var felmonterade. Jag körde aktivt på vårens första torra grusväg, kom lite för fort och ställde mig på bakbromsen. Backar-na nöp i trummorna, det small till och jag fick ett kast. Allt gick bra, men ryckutjämnaren gled isär och bakdrevet satte sig på snedden. Det hela kunde ha slutat ­riktigt illa. Adrenalinet rusade. Jag var långt hemifrån och utan verktyg, men med lite våld och finurlighet kunde jag köra vidare. Det blev en minst sagt våghalsig färd, men garanterat spännande. Det har sina nack­delar att köra en gammal skrotfärdig hoj. Alltid är det något som krånglar. Därför är det skönt att få köra nya grejer i tjänsten, som de äventyrshojar vi testat i detta nummer.

Det är lätt att förstå varför äventyrs­hojarna är så populära. Alla har låsningsfria bromsar, många har antispinnsystem och några har lågeffektlägen för hala underlag. Dessutom är de driftsäkra, har komfort som räcker dagen ut och finurliga hjälp­medel som farthållare och gps. För att inte tala om det jag tar på mig på kroppen.
I min högteknologiska hjälm med imfritt visir och nerfällbara polariserande solglasögon monterar jag ett blåtandssynkroniserat intercomsystem för småprat, telefonsamtal och trafiknyheter. Och för att streama lite musik via nätet. Mitt multifunktionsplagg sörjer för både värme och ventilation. Jag har elektriska tillbehör för kalla dagar och kemikalier för varma. Mitt underställ i supermaterial som fortfarande luktar okej efter en vecka får sällskap av figuranpassade skydd i intelligenta, absorberande material. Min jacka har reflexer och airbag, ­stövlarna titanskenor och byxorna är limmade i ­grenen.
I generösa packväskor stuvar jag ett nätt tvåkilos vattentätt tremannatält som jag reser på några sekunder. Min sovsäck som är tunn som silke klarar arktisk kyla och på ett minikök kan jag laga halvsyntetisk färdigmat utifall hotellen skulle vara fullbelagda. Färdvägen planerar jag redan vid datorn med program där bensinmackar och serviceställen är noga utritade bland alla sevärdheter. Rutten överför jag enkelt till navigationsutrustningen som sedan visar aktuell position tredimensionellt. Digitaltekniken översätter även alla mina önskemål till de flesta språk, förbokar boenden, säger åt mig när jag ska tanka eller när min blodsockerhalt är låg.
Så visst är jag en anhängare av teknik och äventyrshojar. Med grova däck, mer än tjugo liter i tanken och minst en halv hästkraft per kilo hoj kan jag i princip komma vart jag vill i världen. Inkapslade lager, high-tech-oljor och avancerad insprutning som anpassar sig efter soppan eliminerar behovet av mekaniska kunskaper. Led-ljus bringar klarhet i natten, datorerna hittar felen på nolltid och om allt ändå skulle gå åt skogen vid världsalltets yttersta utpost ringer jag bara DHL som levererar reservdelarna dagen därpå.

Som modern hojåkare är jag på många punkter bättre utrustad än vad Neil Armstrong och Buzz Aldrin var då de klättrade nerför den branta stegen på Eagle, den där sommarkvällen 1969 då världen stod stilla. Tanken är så hisnande att jag måste ta en paus och gå till kontorets vattenmaskin där jag väljer svagt kolsyrat. På vägen tillbaka stannar jag till vid redaktionens bokhylla och plockar ut ordboken som stått orörd sedan internets intåg. Efter att ha ­bläddrat fram till bokstaven ä låter jag fingret glida längs kolumnerna av ord, grammatik och förklaringar tills jag kommer fram till äventyr. Det som står att läsa är inget anmärkningsvärt i sig, utan en ­formulering om något farofyllt, våghalsigt eller rent av djärvt. Det kan även vara med inslag av spänning eller bara en ovanlig upplevelse. Inte undra på att äventyrshojarna är så populära idag. De är
inte oberäkneliga som min gamla skrothoj.